Månad: mars 2020

En vecka..

Förra tisdagen, den 24/3 fick vi säga ett sista hej då till vår älskade finaste Rocky. En tisdag jag aldrig kommer att glömma. En dag så mörk och så hemsk. Allt gick så fasligt fort och vi hamnade nog alla i chock. På mindre än 5 timmar gick Rocky från vanlig mysig glad vovve till att ta sina sista andetag och somna in.

Vi har varit införstådda med att han inte skulle leva för alltid, självklart förstod vi det. Han fyllde 13 år i februari och vi är så tacksamma för att han fick må så bra så länge. När jag tillåtit mig att försöka förbereda mig på att han en dag skulle dö, har jag tänkt att han stilla skulle somna in här hemma, omgiven av oss som älskar honom mest. Det blev inte riktigt så.

Tisdagen började som vilken tisdag som helst. Fredrik gick en promenad med Rocky på morgonen och allt var som vanligt. Morgonen var precis som alla andra. Denna tisdagen var både Algot och Siri hemma med mig då Siri hostar lite då och då. Fredrik var på jobbet. Jag och barnen gick upp och Rocky gick före mig i trappan, han halkade till som han så många gånger tidigare har gjort. Inget mer med det. Han fortsatte att hoppa upp i trappan, sedan la han sig tillrätta i solen.

Efter ett kort tag såg jag i ögonvrån hur han gjorde en konstig rörelse. Jag kollade extra länge och ser då att var femte andetag inte alls ser vanligt ut. Han krökte hela ryggen och buken spändes. Där och då blev jag direkt orolig. Jag släppte allt och försökte locka till mig Rocky för att se om han kunde gå, han gick mot mig men la sig sedan snabbt igen, andningen fortsätter som förut. Hela mitt inre kände då på sig att något var fel. Jag ringer direkt till Fredrik, inget svar då han hade kund på jobbet. Så jag skickar ett sms. ”Det är något fel med Rocky, jag vet inte vad!”

Jag ringer än en gång där jag gråtandes ber Fredrik komma hem, han kommer på någon minut. Han bär ut Rocky, som bara la sig på plattorna. Vi ringde sedan FirstVet som skulle ringa upp oss ca 25 minuter senare. Under väntan satt jag och Siri med Rocky på golvet och klappade honom lugnande.

Efter att veterinären genom telefonen rått oss att direkt slänga in oss i bilen och åka till närmsta veterinär inser vi än en gång. Detta kommer inte sluta väl.

Hela familjen åker i ilfart till Falköping, jag och Siri i baksätet med Rocky i knät. Jag kände så att detta inte kommer sluta bra. Vi grät hela familjen men försökte hålla vårt hopp uppe för Rockys skull. När vi kom fram fick Fredrik bära Rocky in och väl där inne gick han lite och nosade. Hoppet och hjärtat tog ett skutt uppåt.

Men när dem känt igenom Rocky, sett hur han andas och hört att han är 13 år får vi då frågan ”Vill ni göra allt ni kan för att rädda honom?”

Jaa! Svarade vi självklart. Utan tvekan! ”Ja då måste ni åka in till Jönköpings djursjukhus”

Dem satte dropp, kramplösande dropp på Rocky och vi lastar återigen in oss i bilen. Denna gång satt jag bakom ratten och Fredrik fick sitta i bak med vår älskling.

Vägen till Jönköping var extremt lång och en del av sträckan såg jag nog knappt vägen för alla tårar. Jag trodde det var den längsta vägen, men det var inget mot hemvägen skulle det visa sig.

Väl framme på sjukhuset fick vi snabb hjälp och dem kollade igenom Rocky som nu var så medtagen att han knappt orkade hålla uppe huvudet. Det gjorde så ont att se. Och hur mycket jag än hade förstått redan hemma att detta skulle sluta illa hade jag inte förberett mig alls.

När veterinären förklarar att det är en stor knöl på mjälten som vid provtagningen visade vara full med blod och även troligen brustit, där och då bröt vi ihop. Alternativen vi hade var att öppna upp honom, men troligen kunde man inte göra något mer än det. Och såg man då att det fanns något dem kunde göra kanske han hade fått någon vecka till, men det var inte alls säkert. Alternativ två var det enda värdiga. Han förtjänade inte att plågas mer än han gjort de sista timmarna.

Vi kunde inte vara egoistiska, han förtjänade så mycket mer än det. Vi var skyldiga Rocky att ge honom ett värdigt avslut. Det var dags.

Att förklara för Siri och Algot att det inte fanns något mer vi kunde göra. Att vi skulle bli tvungna att säga hej då en sista gång till Rocky var hjärtskärande. Att se Siri bryta ihop och Algot börja gråta var hemskt. Jag och Fredrik höll inte ihop någon av oss, vi försökte men det gick bara inte. Att säga hejdå och pussa Rocky en sista gång, klappa honom en sista gång, hålla om honom en sista gång. Det var hemskt, så sorgligt och så hjärtskärande. Jag var bara tacksam att vi var samlade hela familjen en sista gång. Att lämna rummet med Rocky kvar i det gjorde fysiskt ont.

Siri ville ha lite päls med hem och det fick vi i ett kuvert som hon kramade hela vägen hem. Vägen hem från Jönköping var om möjligt ännu längre än vägen dit. Vi fick åka hem utan vår älskade Rocky. Det kändes så fel, så orättvist och så fruktansvärt sorgligt. Älskade Rocky.

När vi kom hem och gick in kändes hela huset alldeles för stort, alldeles för tomt och för tyst. Idag har det gått en hel vecka. Är det lättare? Nej inte än, vi gråter mindre. Vi bryter inte ihop helt otröstliga längre men vi saknar honom så mycket att det gör ont.


Vitterklippens Rocky 2007-2020

Jag förstår att många är rädda, ovissheten är nog värst skulle jag säga. Oro över jobbet, oro över samhället i stort och i smått. Orolig för att bli sjuk, orolig för att smittas och att smitta. Orolig över vilka konsekvenser detta kommer att leda till i vår stad, vårt land och vår värld.

Mycket oro, ångest och ovisshet som sagt. Jag känner av oron och jag får stanna upp och andas ordentligt och köra mina ”mantran” för att inte helt låsa mig och känna det där trycket över bröstet och ångesten komma krypande.

Till detta hör ju även att jag alltid har ett katastrof tänk. Men nu går det inte längre! Nu får det vara nog med dem tankarna. Lätt att säga..lite svårare att genomföra.

Så här gör jag när jag är orolig eller känner det komma krypandes. Ibland säger jag följande högt, ibland tänker jag det i huvudet. För mig hjälper det!

1. Ta några djupa andetag, blunda eller titta, jag gör lite olika. Säg eller tänk sen följande:

” Jag tänker inte oroa mig för något jag inte kan påverka”

”Jag vägrar låta min oro ta över min glädje!”

Detta upprepar jag tills jag blivit lite lugnare.

2. 10 djup andetag kan ibland räcka. Man fyller på med syre, man rensar tankarna och hjärnan börjar tänka lite lugnare.

Det absolut bästa är ju också att krama familjen extra mycket. Närhet och kärlek kan bota det mesta. ❤️

Jag känner en enorm lycka att vi som familj har det bra, vi tycker om att spendera tid tillsammans och njuter av lite extra familjetid. Vi är friska! Algot som har lite hosta pga astma får ju inte vara på dagis. Och Siri hostar lite då och då så hon får ju inte heller gå till skolan. Hon saknar verkligen sina vänner och skolan. Vi försöker göra det bästa av det. Läxor hemma och vi spelar mycket spel och försöker vara ute lite varje dag för att få frisk luft. Det som varit mer krävande är ju att jag fått jobba mycket själv vilket gjort att Fredrik fått ta det mesta av Vabbandet. Även om vi försökt dela dagarna lite så vi båda kan vara på våra jobb. Hade möjligheten funnits hade jag självklart tagit mer av vabandet, men det är ju omöjligt då jag har huvudansvaret för butiken och jag måste vara där för att vi ens ska kunna ha öppet.

Vi tar det dag för dag helt enkelt. Självklart går familjen först. Men det är såklart svårt att pussla ihop det. Men helt ärligt..det kunde vara så mycket värre! Vi är otroligt lyckligt lottade❤️

Hur gör ni i dessa annorlunda tider?

Skickar en stor kram till er allihopa.

Vad händer i världen? Läget är väldigt annorlunda minst sagt och orolig är man självklart. Orolig mest för att man inte vet hur förödande det kommer att vara mot samhället. Jag är orolig för min arbetsplats, att arbeta i klädbutik är kanske inte drömmen just nu då allt är osäkert. Men man får inte tappa hoppet. Självklart måste vi finnas kvar! Självklart måste butiken där jag jobbar klara detta!

Jag har kommit till en punkt där jag känner att vi måste ta dag för dag och vi måste få njuta av livet. Känna tacksamhet för det vi har! Jag är så grymt tacksam att jag har min familj och att vi är friska.

Även om barnen är hemma och vi får vabba mycket nu så är vi i alla fall inte extremt sjuka och viktigast av allt. Vi har varandra.

Hur har ni påverkats ??

Kramar //Angelica

Drömyrken: När jag var yngre drömde jag om att bli psykolog eller kurator. Jag gillar att lyssna, jag tycker om att hjälpa människor och försöka lösa problem och tankemönster. Men jag valde att inte spinna vidare inom dessa yrken pga att jag har svårt att släppa jobbet.

En annan dröm som hängt med länge är författardrömmen. När jag var tonåring skrev jag faktiskt början på en bok, 135 handskrivna sidor kom jag upp i innan jag slutade. Hehe ja jag har kvar sidorna, kanske att man ska kika igenom dem igen. Misstänker att huvudet tänker annorlunda idag. Men att skriva en bok har alltid varit en stor dröm.

✖️✖️✖️

Något annat ni kanske inte visste om mig är att jag får en otrolig stress av oreda och oordning. Jag tror många av er vet att jag älskar att organisera och skapa ordning. Men att jag gör det pga att motsatsen stressar mig något otroligt det kanske ni inte visste.

✖️✖️✖️

Katastroftänkare, japp det är jag fullt ut. När vi exempelvis ska göra något hinner jag tänka ut alla potentiella livsfaror på ungefär tre sekunder. Åker vi bil tänker jag ”tänk om någon får för sig att köra över på vår sida…tänk om det springer ut ett djur precis här” osv…it goes on and on. Jag får lugna mig själv med att det såklart inte kommer att hända, men jag hinner ändå tänka ut alla livsfaror ändå.

✖️✖️✖️

Jag har en kronisk sjukdom som påverkar mina leder, min hud och hela mitt mående. Och jag äter mediciner varje dag pga av den. För 8 år sedan var jag frisk, sen var jag gravid med Siri, födde Siri och ca 6 månader efter började jag bli sjuk. Jag fick ont överallt, varenda kroppsdel värkte och efter några månader var det så illa att jag faktiskt inte kunde ta mig upp ur sängen. Jag kunde endast gå korta sträckor och med kryckor. Efter mycket om och men fick jag diagnosen psoriasis och psoriasisartrit. I dagsläget påverkar det mig på så vis att jag har ont varje dag, mer eller mindre. Just nu är handleder, fingrar, knän och fotled värst. Smärtan är ibland mildare. Man har bra och dåliga dagar helt enkelt. Det tar på energin, men jag har lärt mig att leva med det. Men så enkla saker som att sitta på huk eller på knä fungerar inte längre exempelvis. Men i huvudet mår jag ändå bra och jag är tacksam att jag mår bättre nu än tidigare.

✖️✖️✖️

Så det var några småsaker ni inte visste om mig eller kanske visste ni det redan??

Tack för att ni läste.

//Angelica

Nej men snälla vad det här året går fort! Kan vi sakta ned lite och kanske hinna med att andas lite? Någon mer som instämmer?

Vi är då redan inne i M A R S månad och det vet vi ju att det inte är vilken månad som helst….jo alltså jag fyller år!! Nu är jag ju en sådan person som inte alltid kommer mig för att fira mina födelsedagar. Det beror inte på någon åldersnoja eller panik för att bli äldre. Nej nej, bara det att jag inte orkar engagera mig nämnvärt. Haha. Jag gillar inte heller att stå i centrum of atention så att säga. Men jag älskar att fylla år. Jag ser varje nytt år som en enorm vinst. Jag har fått ännu ett år här på jorden, med min familj, med mina vänner, ännu ett år med mig. Det är fantastiskt och något jag är så glad och lycklig över.

Det senaste året har bjudit på mycket! En blandad kompott som ju livet för det mesta bjuder på helt enkelt.

Vad har jag för planer för bloggen då? Jo en hel del faktiskt. Jag känner att min kreativitet växer, att min skrivlust är på ingång och dessa två komponenter brukar leda till lite mer uppdateringar här faktiskt. Men jag tänker att jag kanske ska beta av en del ämnen och sedan se vart det leder. Vad tror ni om det. Fördjupa bloggen lite mer, så att ni får veta mer om mig. Självklart kommer jag att uppdatera om vardagen i stort och smått, renoveringar och annat med såklart. Men jag börjar nog med basic grejer såsom drömmar, mål, pepp och annat.

Så där fick ni en liten uppdatering om vad tanken med denna dammiga blogg är. Hoppas ni kikar in lite då och då.

Stor kram //Angelica