Förra tisdagen, den 24/3 fick vi säga ett sista hej då till vår älskade finaste Rocky. En tisdag jag aldrig kommer att glömma. En dag så mörk och så hemsk. Allt gick så fasligt fort och vi hamnade nog alla i chock. På mindre än 5 timmar gick Rocky från vanlig mysig glad vovve till att ta sina sista andetag och somna in.
Vi har varit införstådda med att han inte skulle leva för alltid, självklart förstod vi det. Han fyllde 13 år i februari och vi är så tacksamma för att han fick må så bra så länge. När jag tillåtit mig att försöka förbereda mig på att han en dag skulle dö, har jag tänkt att han stilla skulle somna in här hemma, omgiven av oss som älskar honom mest. Det blev inte riktigt så.
Tisdagen började som vilken tisdag som helst. Fredrik gick en promenad med Rocky på morgonen och allt var som vanligt. Morgonen var precis som alla andra. Denna tisdagen var både Algot och Siri hemma med mig då Siri hostar lite då och då. Fredrik var på jobbet. Jag och barnen gick upp och Rocky gick före mig i trappan, han halkade till som han så många gånger tidigare har gjort. Inget mer med det. Han fortsatte att hoppa upp i trappan, sedan la han sig tillrätta i solen.
Efter ett kort tag såg jag i ögonvrån hur han gjorde en konstig rörelse. Jag kollade extra länge och ser då att var femte andetag inte alls ser vanligt ut. Han krökte hela ryggen och buken spändes. Där och då blev jag direkt orolig. Jag släppte allt och försökte locka till mig Rocky för att se om han kunde gå, han gick mot mig men la sig sedan snabbt igen, andningen fortsätter som förut. Hela mitt inre kände då på sig att något var fel. Jag ringer direkt till Fredrik, inget svar då han hade kund på jobbet. Så jag skickar ett sms. ”Det är något fel med Rocky, jag vet inte vad!”
Jag ringer än en gång där jag gråtandes ber Fredrik komma hem, han kommer på någon minut. Han bär ut Rocky, som bara la sig på plattorna. Vi ringde sedan FirstVet som skulle ringa upp oss ca 25 minuter senare. Under väntan satt jag och Siri med Rocky på golvet och klappade honom lugnande.
Efter att veterinären genom telefonen rått oss att direkt slänga in oss i bilen och åka till närmsta veterinär inser vi än en gång. Detta kommer inte sluta väl.
Hela familjen åker i ilfart till Falköping, jag och Siri i baksätet med Rocky i knät. Jag kände så att detta inte kommer sluta bra. Vi grät hela familjen men försökte hålla vårt hopp uppe för Rockys skull. När vi kom fram fick Fredrik bära Rocky in och väl där inne gick han lite och nosade. Hoppet och hjärtat tog ett skutt uppåt.
Men när dem känt igenom Rocky, sett hur han andas och hört att han är 13 år får vi då frågan ”Vill ni göra allt ni kan för att rädda honom?”
Jaa! Svarade vi självklart. Utan tvekan! ”Ja då måste ni åka in till Jönköpings djursjukhus”
Dem satte dropp, kramplösande dropp på Rocky och vi lastar återigen in oss i bilen. Denna gång satt jag bakom ratten och Fredrik fick sitta i bak med vår älskling.
Vägen till Jönköping var extremt lång och en del av sträckan såg jag nog knappt vägen för alla tårar. Jag trodde det var den längsta vägen, men det var inget mot hemvägen skulle det visa sig.
Väl framme på sjukhuset fick vi snabb hjälp och dem kollade igenom Rocky som nu var så medtagen att han knappt orkade hålla uppe huvudet. Det gjorde så ont att se. Och hur mycket jag än hade förstått redan hemma att detta skulle sluta illa hade jag inte förberett mig alls.
När veterinären förklarar att det är en stor knöl på mjälten som vid provtagningen visade vara full med blod och även troligen brustit, där och då bröt vi ihop. Alternativen vi hade var att öppna upp honom, men troligen kunde man inte göra något mer än det. Och såg man då att det fanns något dem kunde göra kanske han hade fått någon vecka till, men det var inte alls säkert. Alternativ två var det enda värdiga. Han förtjänade inte att plågas mer än han gjort de sista timmarna.
Vi kunde inte vara egoistiska, han förtjänade så mycket mer än det. Vi var skyldiga Rocky att ge honom ett värdigt avslut. Det var dags.
Att förklara för Siri och Algot att det inte fanns något mer vi kunde göra. Att vi skulle bli tvungna att säga hej då en sista gång till Rocky var hjärtskärande. Att se Siri bryta ihop och Algot börja gråta var hemskt. Jag och Fredrik höll inte ihop någon av oss, vi försökte men det gick bara inte. Att säga hejdå och pussa Rocky en sista gång, klappa honom en sista gång, hålla om honom en sista gång. Det var hemskt, så sorgligt och så hjärtskärande. Jag var bara tacksam att vi var samlade hela familjen en sista gång. Att lämna rummet med Rocky kvar i det gjorde fysiskt ont.
Siri ville ha lite päls med hem och det fick vi i ett kuvert som hon kramade hela vägen hem. Vägen hem från Jönköping var om möjligt ännu längre än vägen dit. Vi fick åka hem utan vår älskade Rocky. Det kändes så fel, så orättvist och så fruktansvärt sorgligt. Älskade Rocky.
När vi kom hem och gick in kändes hela huset alldeles för stort, alldeles för tomt och för tyst. Idag har det gått en hel vecka. Är det lättare? Nej inte än, vi gråter mindre. Vi bryter inte ihop helt otröstliga längre men vi saknar honom så mycket att det gör ont.