I morse när jag vaknade kändes knät mycket bättre. Armbågen en aning bättre men kanske inte så värst bra. Men som sagt svullnaden i knät hade verkligen gått ner mycket. Vilket betyder att kroppen faktiskt läkt lite av sig själv.
Hur som helst…Fredrik var världens bästa och tog ledigt på morgon/FM för att följa med till Sjukhuset. Planen i mitt huvud var att jag och Algot skulle åka in själva…såhär i efterhand kändes det otroligt skönt att Fredrik var med och roade Algot i korridorerna när läkaren skulle känna på alla leder. Dem lederna jag redan innan pekade ut var dem lederna som var inflammerade så jag var inte så förvånad.
Även överläkaren kom in och gjorde en bedömning. Vi diskuterade lite om behandling m.m varpå jag inte tycker det känns aktuellt med Metotrexat…jo vad säger då den käre överläkaren? ”Men du är handikappad! Du har inte full rörelse…” Förlåt att jag skrattar men jag känner mig inte så värst handikappad, dock börjar jag förstå att jag ju är det från och till. Dock tackade jag nej till just det läkemedlet som ju är ett cellgift. Det används även till att behandla cancer dock i mycket större doser då och i väldigt låg dos till att behandla psoriasis och artrit.
Så nu ska jag gå på en Naproxenkur istället i två veckor sen får vi se vad inflammationerna säger. Är dem kvar? Är dem bättre? Oförändrade? Sämre? Nästa steg blir i så fall kortisoninjektioner i dem leder som krånglar. Och ja…förr eller senare blir det troligen Metotrexat…men jag vill vänta med det, det känns för stort för mig just nu helt enkelt.
Väl hemma tog vi det lite lugnt innan jag och barnen gick mot Lidéns och hämtade upp Fredrik. Det är så skönt att pressa kroppen lite denna gång, självklart måste jag vila ibland, men kroppen blir så stel när jag suttit ner en längre stund. Bättre art vara i rörelse helt klart. Sen gjorde inte Rocky promenaden så värst trevlig kan jag säga. Det är tydligen löptikar i närheten. Rocky blir helt hemsk…verkligen vidrigt hemsk! Han ska kissa på ALLT! Alla stolpar, alla staket, alla buskar…ja alla grässtrån med för den delen. Det är smått omöjligt att få med honom. Så vår promenad som ju är ganska kort egentligen tog oss inte mindre än 40 minuter. Hälften av tiden gick åt till att släpa Rocky i kopplet…det var enda sättet för att komma framåt. Resterande 20 minuter ryckte han så hårt i kopplet att min inflammerade armbåge och handled funderade på att kasta in handduken helt. Förbaskade hund!!! Jag älskar honom…men fy sjutton vad störig han är under vissa perioder.
Siri däremot är så himla härlig att umgås med, och Algot var nöjd som tusan för han fick sitta i babyskyddet så han såg väldigt bra.
Sådär det var dagens lilla uppdatering det. Imorgon är det dags för håret att bli snyggt. Längtar!!!