Hej på er,
Tänk att ni är några stycken som hittar hit lite då och då. Tusen tack för det. Så fint att se att ni inte gett upp hoppet även om uppdateringarna varit obefintliga.
Men här kommer det äntligen en liten uppdatering. Livet rullar på i rasande takt om jag ska vara helt ärlig. Inte för att vi gör något särskilt utan för att livet går fort helt enkelt.
Vi brukar alltid ha det ganska lugnt och vara hemma för det mesta och i och med covid så har det ju inte blivit så mycket förändringar på den fronten inte. Jag är dock så fruktansvärt less på pandemin! Vem är inte det tänker jag?!
Det är absolut inte resandet, eller semestrandet jag saknar. Nej jag saknar att kunna träffa familjen som vanligt, att barnen kan leka med vänner som vanligt, att kunna handla som vanligt. Utan att hela tiden vara livrädd. Att kunna krama familjen och vänner igen!
För helt ärligt är jag livrädd för denna sjukdom (och ett helt gäng andra sjukdomar med kan jag tillägga!) jag är livrädd för att smitta någon. Självklart är jag rädd för att själv bli smittad också och mardrömmar om att bli inlagd och vara ifrån barnen och Fredrik, att inte kunna andas osv. Ja dem mardrömmarna har jag dragits med ett bra tag nu.
Jag önskar så att jag ska sluta bli arg och besviken på alla som lever på som vanligt. Vad har jag egentligen med det att göra? Dem får väll göra precis som dem vill?! Men jag blir så arg! På alla som åker på skidsemester, som besöker storstäder för att shoppa, som låter sina barn leka på hemma hos andra hela tiden. Som inte begränsar sina liv eller respekterar andras liv över huvud taget. Jag vill sluta att känna ilska och besvikelse mot andra. Det är inte så här jag är i vanliga fall, sån här var jag inte innan denna förbannade pandemi. Jag blir frustrerad för att vi tagit denna pandemi på allvar från dag 1,medans många inte gjort det alls. Jag är så oerhört ledsen för att mina barn inte kan springa fram till sin mormor& morfar för att ge dem en kram. Jag är så ledsen för att Algot som snart fyller 5 behöver tänka på att vara försiktig och inte gå för nära dem då dem är i riskgrupp. Vi saknar att åka hem till farmor och farfar som vi gjort tidigare på en spontan söndagslunch eller bara för en pratstund. Hela förra året ställde vi in alla kalas, Algot fyllde 4, Siri fyllde 8, Jag och Fredrik fyllde båda 35. Vi tänkte firat men vi ställde in! För att vi kände att vi inte hade något annat alternativ. Jag tycker ingen har något alternativ. När ska alla börja ta sitt ansvar? Är det bara vi ?
Jag vet att vi är fler som är extremt försiktiga! Jag vet det, men ibland känns det som att det är så många fler som lever på som vanligt för att ”covid inte är någon Big deal!” Och jag anser att det är dem som lever på som också gjort att vi befinner oss där vi är idag. I en katastrof.
Då både jag och Fredrik har jobb där vi träffar massor med folk på dagarna har vi tidigt tagit beslutet att all lek med kompisar för barnens del endast får ske utomhus. Vi vill inte riskera att smitta någon helt enkelt. Då vi båda kan ha lätt att smittas på våra respektive jobb. Och det gör ont i hjärtat när det ringer kompisar som vill leka och vi hela tiden får säga nej till lek. Självklart har vi lyckats rodda ihop lite utelek nu i höst och vinter, men det är inte riktigt samma sak som att låta barnen leka med sina kompisar inne. Hur har ni andra gjort?
Det är svårt helt enkelt. Vi längtar extra mycket efter våren och sommaren för då kan vi ses mer, även om det även då kommer att vara utomhus som gäller. Vi längtar efter att få krama om våra nära och kära igen! Kunna låta barnen leka med kompisar igen. Kunna få andas ut! Jag längtar så efter att slippa känna pulsen öka av stress så fort det är lite för många människor runtomkring. jag längtar även till vaccineringarna är i sin slutfas. För även om jag känner mig oroad över biverkningar och annat så känner jag samtidigt att vi inte har något annat alternativ. Självklart kommer vi vaccinera oss! Jag kommer göra det för att jag tror det är vår enda chans att bli kvitt den här pandemin.
Avslutningsvis vill jag ända säga att Ja det är en katastrof, men vi är ändå extremt lyckligt lottade över det liv vi lever. Vi lever i ett land som inte är en krigszon. Vi lever i ett land där vi har möjlighet att ge barnen en trygg uppväxt. vi är oändligt lyckligt lottade, jag vet det, och är så tacksam för det.
Kram
