Jag lever, som nog många av er redan vet, med en kronisk sjukdom. Läkarna tror det är Psoriasis Artrit, i lederna och även psoriasis på huden.
Min hårbotten har blivit sämre det sista och jag har nästan känt på mig att kroppen skulle börja trilskas mer än vanligt. Ont har jag hela tiden men det påverkar mig inte alls lika mycket längre. Men när det kommer ett ordentligt Skov så kroppen bara lägger av, ja då är det en annan femma.
Allt började i Torsdags, jag och barnen hade en mysig dag. Vi var på ögonmottagningen med Algot, vidare till Dollarstore, McDonalds och sen hem. Det var ganska många vändor i och ur bilen med Barn och vagnen osv. När vi kom hem kände jag att det troligen blivit en låsning i bröstryggen. Jag har haft det tidigare och då är hela överkroppen stel och det går inte dra djupa andetag för det gör så djävulskt ont att man vill sluta andas helt. Att sätta sig upp gör ont, att ligga ner gör ont osv. Ingen höjdare. Värken höll i sig fredag och lördag.
I lördags började även vänster knä svullna upp…i Söndags gjorde det inte lika ont att andas däremot gjorde det ont vid revbenen.
Men jag klarade av att jobba hela helgen…men så igår på jobbet kände jag ytterligare svullnad i knäna, nu båda, vänster hand och handled samt fingrar. Men värst var fötterna och fotlederna. Varje steg kändes som att sticka in en kniv i fotlederna. Och i slutet av jobbdagen..mellan 18-20 visste jag knappt hur jag skulle stå. Men jobbade klart, gick till bilen. Körde hem. Hasade/haltade in. Satte mig i soffan och bröt ihop!
Anledningen till att det tär på mig psykiskt från och till är att jag vill klara mig själv,jag vill kunna göra dem sakerna jag vill och vanligtvis kan göra, som att gå exempelvis. Jag vill inte vara begränsad! Så igår tog psyket stryk när kroppen strejkade. Jag tog en tablett och gick och la mig nästan direkt när jag kom hem. Så skönt att avlasta kroppen och bara ligga ner.
I morse kände jag att tabletten fortfarande gjorde ett bra jobb så jag var mer rörlig. Men knäna var svullna och handleden var hemsk så jag tog beslutet att jag inte kan jobba idag. Alltid lika jobbigt att sjukanmäla sig men jag har världens bästa jobb, världens i särklass bästa kollegor och chef! Så stor förståelse dom visat mig är fantastiskt och ett stressmoment mindre.
Den där svullnade knölen på handen var ny, ingen välkommen filur det inte! Inga synliga knäskålar idag inte. Men det som är fantastiskt är att jag haft så här förut men att kroppen själv fixar det. Jag har endast behövt tappa knät på vätska en gång av kanske 10-15 såna här gånger.
Jag vet att det bara är till att acceptera dem här dagarna, jag vet att det kommer och går. Jag vet att det blir bättre, bara jag tar det lite extra lugnt. Så det gör jag idag❤️
Jag skjutsar min syster&systerson till och från Skövde, så just nu väntar jag på att dem ska bli klara. Sen ska jag hem och ha benen i avlastande högläge innan det är dags att hämta hem barnen från dagis.
En dag i taget helt enkelt!