Även denna gång har amningen fungerat bra från början. Sen hade jag förträngt en del saker.
- En bebis äter mest hela tiden vissa (läs: dem flesta) dygn! Bröstvårtorna kommer därför göra så ont att du överväger att helt ta bort dem.
- Efter någon dag tror du mjölken runnit till…det har den inte! Vänta ett dygn till. Och du känner dig som en pinne med två basketbollar som står rakt ut.
- Eftersom bröstvårtorna gör så ont, och bebisen är utsvulten kommer den suga tag med sådan kraft att du troligen kommer få tårar i ögonen…inte glädjetårara.
- Varje gång det är dags för amning känns det som att lägga bröstet i en rävsax…du vet att den kommer smälla igen..dock inte riktigt när.
- Sen har ju vissa bebisar en tendens att stilla somna samtidigt som dem äter. Gör då INTE det stora misstaget att försöka få bort bebisen från bröstet…det resulterar endast i en halvmeter lång bröstvårta och ännu mer smärta. Har du tur så släpper bebisen taget frivilligt inom två timmar…detta är dock inte helt säkert.
- Och när bebisen då sovit och sovammat, och sedan vaknar när den släpt bröstet..ja då är det dags att äta igen ser ni.
Men låt oss inte glömma alla fördelar med. Maten är alltid med, i rätt mängd och temperatur. Bebisen är för det mesta nöjd när den är i närheten av maten. Och det finns en underbar salva som heter Purelan…överdosera gärna den! Sen är det ju en riktigt boost att veta att det är just du som gör att bebisen växer och går upp i vikt. Häftigt. Jag är tacksam för att amningen fungerar även denna gång och jag vet att det där onda snart går över…någon vecka till sen är dem härdade dem små liven (ja bröstvårtorna alltså) och då kommer det inte kännas lika pinande ont att amma.
Matkoman som infaller då och då är inte heller fel. Haha
(PS. Jag testade amningsnapp, det gjorde om möjligt ännu mer ont. Så det hoppar vi över)