Bokstavligt talat! På förmiddagen påbörjade jag en rensning av tvättstugan, och skulle lägga ut en liten sak i vardagsrummet. Lyckas då på vägen in dit fastna med min högra fot (stortå faktisk) i vänster byxben. Jag stöp rakt i golvet. Han varken tänka eller parera fallet. Men tror den största smällen blev på höger knän och händerna. Men händerna gled framåt direkt när jag kom mot golvet och det gjorde att jag även slog i magen.
När första chocken släppt började jag storgråta. Vet inte helt varför, en kombo av att det gjorde ont (i knät) såklart men mest för att jag blev så rädd för att bebisen slagit sig. La mig i soffan och inväntade de vanliga sparkarna och som tur var så kom han igång direkt. Vilket lugnade mig såklart. Sen googlade jag lite och det stod att det säkert inte var någon fara, sammtidigt som det stod att man skulle kontakta Mvc.
Så det gjorde jag, två timmar senare ringde dem tillbaka och jag förklarade vad som hänt, att knät nog tog största smällen men att magen slog i lite lätt i golvet med, men att jag inte har ont och att jag känner rörelser som vanligt. Hon ville kontakta förlossningen i alla fall (troligtvis för att jag snyftade lite emellanåt) och sedan återkomma.
Efter några minuter ringde hon upp igen och sa att dem på förlossningen ville att jag skulle komma in för en extra kontroll. Så en timma senare var jag där, fick ligga på britsen med ctg på mig och trycka på en knapp för att registrera fosterrörelser. Och det var så skönt att ligga där och lyssna på lillebrors hjärtljud. Var dock inte så värst orolig innan eftersom han sparkat och härjat runt som vanligt sedan fallet. Men ändå skönt att kolla upp det ändå.
På 10 minuter var jag klar..men sen tog det mig 2 bistra timmar att hitta Fredrik och Siri. Till mitt försvar så klassas jag nu som höggravid! Jag var kissnödig! Trött! Hungrig! Och Sjukhuset är en byggarbetsplats så jag kunde först inte ta mig till huvudentrén. Jag hade noll tålamod efter första timman, den andra timman var jag bara sur.
Ringde Fredrik ca 32 gånger under dem timmarna och kom till hans förbannade mobilsvar varenda gång. Jaha antingen var mobilen avstängd eller så hade han ingen mottagning tänkte jag. Men han kommer nog tillbaka hit snart. Han kom icke! Så efter mycket promenerande hittade jag en ingång som kunde ta mig genom hela sjukhuset och till huvudentrén. Och där var dem….ÄNTLIGEN!!
Japp men nu är vi hemma i alla fall! Insåg att vi tänker olika helt enkelt. Jag hade börjat oroa mig efter en halvtimma och försökt ringa Fredrik, Medans han tyckte att man absolut inte ringer någon som är på sjukhuset…eh..jaja vi fungerar på olika sätt helt enkelt. Och jag kommer säkert kunna skratta åt det…sen!
Så min dag blev inte alls som jag planerat. Men så är det.
