Förra året bestämde vi oss för att 2016, vill vi allt få en liten bebis. Vi kände att både vi och Siri var redo för detta på alla plan (ja Rocky med, han finner sig i det mesta) och Siri har tjatat om ett syskon i säkert ett år nu. Men vi har väntat av två anledningar.
1. Vi ville låta Siri vara ensambarn något år extra, så hon fått ha odelad uppmärksamhet under sina minsta småbarnsår (heter det så?)
2. Jag ville få ordning på min kropp och försöka bli av med min värk innan vi började försöka. Och som ni vet så har jag faktiskt mått ganska så bra ganska länge nu. Ville även i god tid innan sluta med mina mediciner. (Kortison & Orudis, den sistnämnda brukar även påverka fertiliteten negativt)
Sen hade vi ju lite småsaker till som stod på den mentala listan innan bebis nr 2 med. Vi ville gifta oss och jag ville absolut hinna ta mitt körkort innan. Och som ni vet är dessa två fixade sen en tid tillbaka.
Så planeringsfreak som vi är (jaja mest jag! Fredrik är mer ”go with the flow”) bestämde vi oss för att börja försöka nu i september/oktober, och på så vis få ett sen vår/ tidigt sommarbarn….
…det var planen;)
Men så började jag känna mig lite annorlunda där i Augusti, det var några veckor innan vår bröllopsresa. Mensen kom inte, men tänkte mest att den kanske bara var någon dag sen. Kände mig löjlig, men köpte två graviditetstester. Kunde inte vänta tills morgonen efter utan testade direkt när jag kom hem på eftermiddagen. Och jag fick nog en smärre chock där i badrummet, men kunde inte riktigt tro på det så en stund senare tog jag test nr 2. Har nog aldrig sett så starka plus i hela mitt liv. Kunde inte sluta le, sammtidigt som jag börjar inse att vi knappt ens börjat försöka. Så helt planerat var det inte…några månader för tidigt med andra ord. Men det kändes ju helt fantastiskt. Slippa den där oroliga väntan varje månad, slippa besvikelsen varje månad som mensen dök upp precis på utsatt dag. Det där slapp vi verkligen denna gång. Det tredje testet jag tog några dagar senare var ett digitalt och visade Gravid 3+.
När jag berättade för Fredrik, så var han inte alls lika förvånad som jag men blev minst lika glad som jag.
När jag började räkna dagar/veckor slår det mig att jag kom att vara i V6 när vi är på Cypern…det var precis i den veckan som jag började må riktigt risigt med Siri. Fixade snabbt lergigan Comp som jag hann få ut innan vi åkte (exakt dagen innan faktiskt) och tur var det för jag mådde inte direkt prima ballerina på resan. Det gick dock bra ändå, men jag var inte lika aktiv som jag velat och åt inte lika mycket mat som jag önskat. Men kräktes några dagar innan resan, morgonen vi åkte och sen sista dagen. Så helt ok ändå;) och vi hade en härlig resa, även om jag faktiskt tyckte det var ljuvligt att komma hem igen.

Ja här har ni mig mitt i natten i bilen på väg till Landvetter. Det ni inte ser är spyhinken som fick följa med i bilen utfall att.
Väl hemma så gick mitt mående käpprätt neråt! Usch och fy! Jag fick inte behålla mat, kunde knappt äta och mådde så galet dåligt att jag inte kunde göra annat än spendera mina dagar i sängen och soffan. Med konstant dåligt samvete över att jag inte orkade leka eller pyssla med Siri. Men denna lilla smula har varit fantastisk! Hon har varit så omtänksam, hon har frågat mig hur jag mått, klappat mig på axeln eller huvudet när jag spytt, legat bredvid mig när jag mått dåligt. Hon har varit bäst helt enkelt! Fredrik har fått göra ALLT här hemma och lite till, utan att ha klagat en enda gång. Att ha haft dessa två och världens mysigaste hund omkring sig har varit guld värt! Hade aldrig klarat detta annars. Jag blev sjukskriven och var hemma 4 veckor innan jag ens kunde stå på benen.
Men för några veckor sedan började jag äntligen jobba igen. Illa mår jag fortfarande och spyr gör jag till och från, är aldrig sugen på mat, eller något annat heller föresten, utan det är bara ett nödvändigt ont att man ju måste äta. Knäckebröd och morötter har funkat. All söt dricka går fetbort och bara bubbelvatten eller vanligt vatten går ner, japp och så citronvatten. Låter ju väldigt nyttigt ändå. Ganska långtråkigt i längden bara.
Idag fick vi ju reda på att vi är i v 16(15+5) så en vecka längre fram än vi trott. Kändes skönt. Mår ju ändå bättre nu än när jag väntade Siri för då spydde jag ju från v 6-26, så lite bättre är det allt. Kommer säkert spy länge denna gången, men det har ju redan lättat lite så det känns skönt.
Och nu äntligen vågar jag vara lycklig, förväntansfull och släppa all oro som jag haft inom mig. Har liksom inte vågat tro på att vi ska få ännu ett friskt underbart barn. Men idag fick vi se hjärtat och alla rörelser och sprattlande. Fantastiskt! Finner inga ord!
Här ovan ser ni en av bilderna från Siris Ultraljud.
Och här nedan ser ni bebis nr2:)
Tusen Tack för alla Grattis!!