Jag minns så tydligt att jag vaknade och var sjukt utvilad och pigg, mycket piggare än jag varit under hela graviditeten. Vilket var oerhört konstigt eftersom vi dagen innan varit på Ikea och strosat (läs; vaggat) runt och citygross gick vi igenom med. Hur som helst fick jag för mig att storstäda hela övervåningen. Sagt och gjort jag rev ut allt från badrummet och skrubbade varenda liten millimeter. Tvättade och tumlade handdukarna så dem var rena och fräscha. Sen gick jag över till sovrummet, flyttade undan sängen och gjorde verkligen kliniskt rent. Bäddadei med vita rena lakan och minns så väl att jag tänkte ”just typiskt om vattnet går i natt på dem fina lakana” dammsög trappan ned och när allt var skinande rent deckade jag lite smått i soffan. Vi bestämde oss för att Fredrik skulle hämta pizza runt 19 tiden. Ungefär sammtidigt började jag få lite ont i magen..mensvärk hade jag ju inte haft på 9 månader så tyckte det var lite konstigt. Insåg ganska snabbt att värken kom ganska regelbundet. ”Kanske dax att ladda ned en sån där app som jag kan klocka med” tänkte jag ganska lugnt. Gick sen in duschen. När Fredrik kom hem hade jag ingen matlust alls men åt en liten bit pizza. Efter ett tag nämnde jag lite lätt att jag kanske börjat få värkar, men lugnade en ganska snabbt uppstressad sambo med att det kan man ju ha länge innan det är på riktigt.
Sen tilltog det ganska så snabbt och jag tog en alvedon och ställde mig i duschen, Fredrik klockade då var det 4 minuter mellan värkarna. Då ringde vi in till förlossningen. Men jag mena på att det inte var så farligt, så dem tyckte vi kunde avvakta. När vi la på bröt jag ihop lite lätt, men hämtade upp mig ganska snabbt.
Efter ytterligare någon timma utan att alvedonen har hjälpt började jag få ordentligt ont. Vi ringde igen denna gången vägrade jag prata med dem så då tyckte dem att vi kunde åka in för en kolm men vara beredda på att få åka hem igen.
Fredriks stressnivå var då helt plötsligt på max och han lallade runt här hemma utan att få något riktigt vettigt gjort. Tur då att jag hade gjort listorna med allt som skulle med. Fredrik snöade liksom helt in på det där med tandkräm bara, men när han fick listan att gå efter gick det betydligt bättre. Haha.
När vi packat in allt i bilen ifall vi skulle få stanna så åkte vi till Linda&Anders där vi lämnade av Rocky. Jag stannade i bilen och kände att jag nog inte var kapabel att prata med någon, ut springer Linda. Och när hon frågar hur jag mår sammtidigt som hon kramar om mig så brister jag ut i gråt. ”Det gör såå ont!” På frågan om jag var nervös inför förlossningen svara jag bara, nej det har jag inte ens hunnit tänka på än.
Sen åkte vi iväg mot skövde, smärtan gjorde att jag tyckte vägen var sjuuuukt lång. Fick sitta och försöka andas så gott jag kunde, varenda litet gupp i vägen kändes som ett slag mot ryggen. Och spiken i kistan var trottoarkanten upp på parkeringen in till förlossningen.. bra placering på den!! De få metrarna in fick jag stanna två gånger för värkar så jag räknade ut att dem kom väldig tätt nu.
När vi precis ringde på klockan kom det lite tårar igen men direkt när vi möttes av den oerhört härliga människan som jobbade för dagen så blev jag bara helt varm i kroppen. Timmarna som följde är lite luddiga, undersökningen minns jag för när hon sa att jag bara var öppen 1 cm trodde jag att döden var nära. Jaha vi får åka hem! Men inte då för tappen var utplånad/mogen och cm för cm började jag öppna mig så det var på gång. Lyckliga vi blev kan jag säga. Fredrik ringde hem till sina föräldrar som var dem enda som visste att vi åkt in. Jag tänkte ringt min älskade syster Susanne, men det fanns aldrig riktigt något läge. Så jag missade det.
Natten tillbringades med enorm smärta, groggy efter sovdosen, full av lustgas, kräkande efter lustgas, felstick med epidural vilket jag inte ens kände för jag hade så djävulskt ont i alla fall. En svettig och seg natt jag inte minns mycket av. Inte förens natten blivit dag och lunchtid utan min vetskap. Men det tar vi i morgon;)
