Får man inte vara lycklig?

Jag sitter och läser lite artiklar i Vi föräldrar, där det står om att det är så tufft och jobbigt att vara småbarnsförälder. Och att det är extremt vanligt att par separerar innan barnet fyllt 4 år, just för att det är tufft de första åren och man inte har tid för att vara ett par.

Jag har full förståelse för att många faktiskt har det tufft och att det KAN vara jobbigt och krävande med småbarn. Men vi upplever inte problemet här hemma. Vi är precis som innan Siri kom. Vi kramas och visar att vi älskar varandra lika mycket nu som innan Hjärtat anlände.

Men detta verkar inte vara accepterat, man måste nästan tycka att det är skitjobbigt och man måste nästan lida av sömnbrist de första månaderna osv. För när man berättar hur bra man mår, hur go och mysig smulan är och att det inte alls är jobbigt och tufft, ja då tror nästan folk att man ljuger.

Men  vi pratade om detta senast idag jag&Fredrik och vi känner båda två likadant. Vi är om möjligt ännu lyckligare nu när vi har Smulan, vi älskar varandra oerhört mycket, och hinner visst med att kramas och ge varandra uppskattning. Hemmet kan vara stökigt ibland, men vad gör det om man en dag väljer att strunta i disken, och mysa med smulan istället? Vi sover bra hela nätterna och tycker om att spendera mycket tid tillsammans med vår lilla familj.

Varför är detta så oaccepterat, och svårt att tro på? Som sagt jag har full förståelse för att många säkert har en tuff period med sina små, och vårt liv hade säkert sett ut på ett annat vis om Siri hade haft kolik eller av någon anledning inte sovit bra. För sömnbrist kan nog knäcka vem som helst. Men vi hade turen att få en gudomligt snäll dotter, som älskar att mysa, le och sova. Så vad har vi att klaga på? Vi är lyckligt lottade, och fullt medvetna om det! Så vi passar på att njuta av livet som småbarnsföräldrar, det kan inte bli bättre:-)

Någon mer där ute som upplever samma som mig? Eller tycker alla det är hemskt och jobbigt att vara småbarnsföräldrar??

Kram på er, hursomhelst:-)